Overkligt

15e september 1982 föddes jag i Vällingby utanför Stockholm. Redan innan jag blev till var det kämpa som gällde. Jag var mammas och pappas första barn, efterlängtad efter tre år med hormonsprutor, utredningar och planering för adoption. En förlossning som innehöll min stenhårt kämpande morsa, en sugklocka som släppte, jag som satt fast och inte fick luft, hjärtmassage och instruktioner till pappa om att komma tillbaka om några timmar. ”då vet vi om hon har fått en hjärnskada”. Är du en av mina göteborgsvänner så skrockar du nog nu: ”höhö blev det någon hjärnskada ellerrr, hehe”..Nej lilla ”höhö” det blev det inte. Motsatsen till hjärnskada hävdar jag.


Farsan älskade Italien och den kärleken planterade han i mig. Med dopvattnet bokstavligen talat då jag döptes i San Pellegrino mineralvatten, farsans favorit. I pappas bil spelades Dean Martin. Ritorna me, Volare, That´s amore var några av guldkornen. Då hans och senare även mina.


När jag var sju år åkte vi husbil genom Italien. Det var 1990 och den magiska sommaren då jag drabbades av mitt första världsmästerskap i fotboll. Milla, Schillachi och Baresi var idolerna och på varje camping sprang jag och brorsan ut och spelade med vår VM-boll, en sån boll som var täckt av alla deltagande nationers flaggor. Syrran letade djur i buskarna, fotboll var aldrig riktigt hennes grej.


I husbilen lyssnade vi på ett kassettband som jag hade packat i min röda, nötta ryggsäck. Det var bara en låt inspelad på det kassettbandet. På repeat på bägge sidor spelades om och om och om igen ”Unestate Italiana" , den italienska VM-låten med Gianna Nannini. Vi skrålade med på låtsasitalienska och all kärlek som jag visste då, som sjuåring var koncentrerad på ett och samma ställe. Familjen, Italien och fotbollen byggde upp varandra till något av det starkaste jag har upplevt. Som det överkänsliga barn jag var (och fortfarande är) söp jag in kärleken med alla sinnen. Lukten av basilika, Nanninis stämma, smaken av Spaghetti bolognese, känslan när man dribblade med flaggbollen och synen av den snygga svartvita juventuströjan som mamma och pappa hade köpt till mig och mina syskon. Idag räcker det med att jag hör introt till Nannis låt, känner lukten av basilika eller ser en flaggboll för att jag ska bli fylld av värme och känna pirret i mitt bröst.


VM 1990 och bilsemestern genom Europa satta djupa spår i mig och drömmen om att bli fotbollsproffs i världens bästa land växte sig allt starkare. ”Proffs i Italien och spela i landslaget” svarade jag på frågan om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det svaret kom första gången när jag var sju år, sista gången för några månader sedan, innan jag gav upp drömmen om att nå damlandslaget i fotboll. Omvärlden trodde säkert att det var något övergående, en dröm jag skulle släppa med åren för det dröjde ända tills jag var 12-13 innan vuxna och jämnåriga kände behovet av att påpeka att min dröm var omöjlig. ”Det finns inga tjejlag som är proffs i Italien så du kan aldrig bli det”. Det var för en kort stund en tråkig insikt men det tog bara några timmar att acceptera förutsättningarna och hitta en lösning på problemet, ”okej men då får jag väl bli proffs i Milans herrlag då”. Det var ingenting jag bara sa, det var något jag var övertygad om att jag skulle bli och jag jobbade stenhårt för att nå målen och drömmen. Min enda rädsla var att inte ha gjort ALLT för att lyckas och därför såg jag till att satsa precis Allt. Gränsen mellan "Allt" och "för mycket" är tunn som ett smörpapper. -Att hon aldrig lär sig! sa folk när jag tvingades operera knät en femte gång pga att jag, igen, hade knöcklat ihop det där smörpappret till en liten boll. De förstod inte och förstår inte att det handlar om ett finlir på högsta nivå, så tunn är min gräns mellan allt och för mycket. De har aldrig själva varit och dansat i skottlinjen, de har legat på behagligt avstånd från båda begreppen. Det tar tid att lära sig att hantera gränsen och jag var för mycket slow learner för att få dra på mig landslagströjan på seniornivå.


När jag började i högstadiet fick jag som svenskauppgift att skriva ”boken om mig” , en bok om mitt liv. Det sista kapitlet skulle handla om vad jag gjorde tio år från då. Jag skrev en målande berättelse om mitt liv som fotbollsproffs i Italien. I boken om mig flyttade mamma och pappa med till Italien. ”Pappa pratar flytande italienska och sitter på ett cafe och dricker kaffe och pratar skit med ett gäng italienska gubbar.” (skit ändrades för övrigt till ”strunt” av fröken när hon rättade) Jag var tillsammans med en italiensk fotbollsspelare och vi levde lyckliga i alla våra dagar. För mig var den romantiserande drömmen ständigt levande och alltid en självklarhet. Aldrig kändes den omöjlig.



De senaste tio åren har drömmen om Italien fått stå åt sidan av flera anledningar. Framförallt har jag varit besatt av att nå den andra drömmen, den om damlandslaget i fotboll. Dessutom är det först på senare år som damernas Italienska serie A har givit spelare möjlighet att bli proffs. Med fotbollsdrömmen slumrande har jag försökt hålla det italienska vid liv på andra sätt.


När jag förlovade mig med mitt ex Per för sju år sedan graverade vi (ironiskt nog) in ”vincitore” i ringarna, vinnare på Italienska. När det var dags för min första tatuering för åtta år sedan så blev det en rad från Nanninis VM låt , ”i ögonen viljan att vinna” på höger fot. När jag skadade knät för fjärde gången och tvingades till 500 dagar med rehab så var det ett tre veckors besök på en klinik i Italien som gav mig den sista lilla skjutsen och som såg till att jag kunde återgå till fotbollsträning igen.


Som sagt, det är såklart en romantiserad bild jag bär med mig men jag skiter i det. Jag är så jävla aplycklig över att from idag, tisdagen den 18e augusti 2015 få möjligheten att leva den dröm som har varit min så länge jag kan minnas. Otroligt stolt över att jag , ”slow learner” faktiskt hann fram i tid den här gången. Det gjorde jag jävligt bra. Och även om allt skulle vara åt helvete så finns det garanterat magiskt god Gelato. Det räcker gott för mig. 


Det är på många sätt det mest egoistiska beslut jag har fattat men trots det ett av dem som känns allra bäst och klarast hela vägen in i hjärtat. Jag har kämpat för det här och jag har förtjänat det. Känslan är ungefär densamma som när man kliver in på hemmakväll i Halmstad och köper en stor påse lösgodis efter att ha cyklat nio timmar och 20,1 mil på en mountainbike. I owe it to me.



Jag gråter lite här nu. Ledsna tårar för att jag inte kan ringa till pappa och berätta att jag klarade läkarundersökningen. Att jag inte får höra hans entusiastiska röst när jag skriker ut ”Jag klarade det!! Jag är fotbollsproffs i Fiorentina!! Det är ett av ca 2000 samtal till pappa som fattas mig. Ytterligare ett samtal som inte blir av och som läggs i den fem år gamla högen märkt ”den största förlusten”. Jag tröstar mig med att pappa alltid känns närvarande, mer än någonsin denna dag. 


Jag gråter glädjetårar också. Lyckliga tårar för att jag får dela det här med min familj, vi som är kvar. Mamma, Rasmus, Johanna och farmor. Med min släkt, mina kusiner och inte minst med er som är mina vänner. Mina närmsta, ni som alltid känns så otroligt nära och ni som jag inte känner så bra alls men som hejar på avstånd. Mina killar i lag C som jag älskar som min familj och ni ledare runt laget, ni som stöttar så osjälviskt generöst. Tack lilla Seger som har jobbat sig svettig för att förmedla kontakt och ro allt i hamn! 


Till sist, till dig som talar om för andra vad som är omöjligt. Sluta med det. För deras skull men också för din egen. Så slipper du stå där 25 år senare med en uthållig jävel som pekar finger i ansiktet på dig och skriker ”VA? VAD SÄGER DU NU DÅ? Omöjligt är ingenting, bara ett ord som begränsar oss, om vi låter det.







Fina saker en torsdag

Travellin W style:
Nytt halsband från min kära vän jompen

Armband thankful, fjäder och lag C

Titta förbi lillebrors butik Lennart & bror, ny tavelvägg:

Åt en ekologisk finlunch hos coola bröder:

Å nu väntar jag på farmor som förhoppningsvis är ute och springer med rullatorn


Malmö

Få saker som jag uppskattar mer än frukost. Efter 43 mils cyklande serverades jag den bästa jag har ätit på Clarion live Malmö. Massor av olika smoothies:

Rawbollar, chiapudding och frukt:

Fantastisk yoghurt å filbuffe:

En barnavdelning där kidsen kunde göra egna fruktspett:

Och välja tillbehör till sina pannkakor:

Och dagen efter lördagspartajet:

Sen hade de Allt man kan önska , gjorde omeletter på plats, gluten, laktosfritt massor av alternativ. Bästa frukosten jag har ätit. Tack Petter Stordalen!


ekenskreativa.blogg.se

går på känsla

RSS 2.0