Dag 2

Nöjd med prestationen från dag ett och med en rumpa som var AJ Aj aj!! Tänkte jag först avsluta min tid som cyklist. Men så kom jag på att om jag klarar av att cykla trots att jag skriker aj varje gång cykeln guppar över ett litet löv , Då kan jag var nöjd på riktigt. Så cyklade mot Erlings Höganäs. Och över Hallandsåsen. Satte inte ner foten i marken en enda gång, sjukt nöjd med det. På toppen möttes jag av snygga kossor och en fantastisk nedförsbacke.

Framme i Höganäs efter 5 timmar cykel med en snabb paus för att trycka en bar möttes jag av en grym familj och en kanonkväll.






Idag kör jag sista sträckan. Mot Malmö!! Inshallah! Sen ska jag aldrig mer cykla.


Cykelsune

Försökte få tag på biljetter för stt hälsa på mina vänner i Paris, stört omöjligt! Så kom på att jag behövde en utmaning och dammade av min gamla cykel. Köpte kläder med rumpskydd och började cykla



Första milen sjöng jag för mig själv och var glad och pigg. Nästan alla sånger sjöng jag, väldigt fint.Tyvärr tappade jag det hurtiga efter 10-12 mil och när jag rullade in i Halmstad efter 20,1 mil dag ett så var det helt utan sång men med en jädra nöjd känsla. Och till den här regnbågen. Ni som har hängt med och känner mig vet vad regnbågen betyder för mig :-)


Nu har vi chansen





Jag ligger nedsjunken i soffan med benen i högläge. Jag har precis sovit en timme och drägglat kaffedräggel på en av mina vita soffkuddar. I ett töcken fumlar jag efter mobilen. Displayen ger mig information om dåligt batteri, fyra nya meddelanden och att en för mig okänd har gillat en gammal instagrambild. Smsen är från mina vänner som jag skulle ha mött upp nu för en kväll på stan. Jag tänker tanken. Att jag ska samla ihop mig, ta en dusch, sätta på mig något mer attraktivt än adidasbyxor och sliten tshirt men handlingen uteblir. Jag är så in i helvete in i märgen trött!

Post Gothia Cup trött.

Senaste veckan har jag varit en del av ledarteamet för Sandarna Lag Cs lag 1 och 2, båda lagen har deltagt i Gothia Cup B18 fast de flesta av våra spelare är 15-17 år gamla. Jag är en av de utvalda. En av de lyckligt lottade som får vara nära de 85 killar som spelar fotboll i Sandarna Lag C. De flesta killarna är ensamkommande. De har flytt från allt som är deras trygghet och kommit hit till oss. De har flytt för att överleva och de bär på sorg , förlust och saknad som vi aldrig fullt ut kan förstå. Minnen av händelser som ingen levande varelse ska behöva uppleva och minnas. De bär på rädsla. För att skickas tillbaka till kriget som drev dem på flykt. För att få ett samtal som säger att deras älskade familjer inte längre finns och att de aldrig mer får se de människor som är deras människor och som de tillhör. Deras mamma, deras pappa, deras syster och deras bror. I Sverige finns inte deras, här finns bara vi. Vi har fått äran att bidra med allt vi kan för att göra saknaden, sorgen, rädslan uthärdlig. I Sandarna lag C gör vi det genom att spela fotboll. Fotbollen är vårt vapen mot rädsla, sorg och saknad.

Under Gothia Cup deltog 35 killar uppdelade på två lag. I söndags registrerade vi lagen och delade ut overaller. Jag minns känslan när jag fick min första träningsoverall. Jag var sju år gammal, overallen var grön och och glansig och på ryggen stod det FK Bromma. Killarnas overaller är röda och på ryggen står det Sandarna BK. Deras ansikten lyser av stolthet på samma sätt som jag troligtvis gjorde då för längesen när jag bar min gröna.

Vi har laguppställningar, matchgenomgångar och riktig uppvärmning. Två olika matchställ, lika fina matchtröjor som vi i FK Bromma hade när vi åkte på cuper för 26 år sedan. Enda skillnaden är att våra spelares föräldrar är för långt bort för att kunna ta hem och tvätta så det gör vi ledare. Killarnas fotboll är inte mindre på riktigt för att de är ensamkommande. Tvärtom känns det viktigt att ge dem exakt samma förutsättningar som andra lag i deras ålder får och i många fall tar för givet. Några har bara varit I Sverige i några veckor och alla talar inte svenska men tillsammans hjälps de åt med att tolka, förklara och instruera.

Förutom att coacha vill vi se dem, var och en, som deras föräldrar hade gjort. Jag försöker tänka hur Hassan, Abdullahs och Mohammeds mamma och pappa hade agerat om de hade varit på plats. Vad hade de sagt och hur hade de gjort? Jag försöker göra som mina föräldrar gjorde när jag var liten. De körde mig överallt, var alltid positiva, stöttande och hjälpte mig att hitta glädjen när det gick tungt. ”Det gör ingenting att ni förlorade med 10-0 , ni kommer igen till nästa match!” Mina föräldrar köpte kexchoklad och läsk i kiosken mellan matcherna och vi stannade alltid på Mcdonalds på vägen hem och åt happy meal som med åren ändrades till ”two cheesburger meal”. Jag minns den sköna trötthetskänslan i kroppen. Lukten av intorkad svett och smaken av den kalla colan tillsammans med saltgurkan (som jag inte tyckte om men var för hungrig för att hinna plocka bort innan jag slukade cheeseburgaren i tre tuggor). Jag vill ge grabbarna i Lag C allt det.

När jag står vid fotbollsplanen i Kungsbacka och ser våra spelare värma upp funderar jag återigen på deras föräldrar. Jag tänker på hur stolta de hade varit om de hade sett sina barn här nu. Joggandes på led, med leenden på läpparna, fulla av kärlek, omtanke och med glimten i ögat. Roliga killar med humor och en förmåga att skratta, åt sig själva och åt varandra. Det har blivit så in åt helvete fel och världen har tagit ifrån dem mycket av det som är deras men de svarar med att lyfta, sig själva och varandra. För oss som får låna dem är det en ära, ett hedersuppdrag.

Barnen i Sandarna Lag C borde ha samma rätt till sina familjer som barnen i FK Bromma, Jonsered och Höllviken. Nu är det inte så och det är en orättvisa som aldrig går att acceptera. 60 miljoner människor är på flykt, 30 miljoner av dessa är barn. Vi är lyckligt lottade som tillhör den delen av världen där det inte krigas just nu.

”Vilket jobb ni gör med killarna” säger folk till mig. I all välmening. Sätt det i relation till killarnas föräldrars kamp och deras uppoffringar. De har skickat sina barn på flykt från IS, diktatur och krig. Föräldrar som har släppt taget om dem de älskar mest, den största kärlekshandlingen av alla. De har släppt iväg sina barn för att rädda dem från död och övergrepp, smärtsamt medvetna om de kanske aldrig får se dem igen.

Sätt vårt ”jobb” i förhållande till barnens. Många av våra killar har arbetat sedan de var 10 år gamla, 14 timmar om dagen för att överleva. De har varit på flykt under flera års tid och nu är de i Sverige utan föräldrar, utan familj. De spelar fotboll här, de kämpar med språket, kämpar med minnen, kämpar med rädslor och de kämpar med ett blytungt ansvar för de som är kvar i deras hemländer, de som är deras och som fortfarande är vid liv men i stor fara. De föddes i ett land där vuxna krigar. Det skiljer dem från våra ungar.

Vi kan inte alltid påverka det orättvisa som sker långt bort men vi kan påverka vår miljö och
Nu är de här. Vi är deras miljö och de är vår. Nu har vi äntligen chansen att göra skillnad och avgöra matchen för vårt lag. Vi har suttit på bänken och maktlöst sett på men nu säger våra tränare till oss att det är dags att värma upp, förbereda oss för ett inhopp. Vi väljer själva vilken typ av inhopp vi vill göra. Vi kan göra det oengagerade som ingen minns. Som inte förändrade matchbilden på det sättet som laget , i det här fallet världen, hade önskat. Vi kan kan vara negativa, spela för oss själva och dribbla istället för att passa. Eller så tar vi vara på den här chansen. Hoppar in fulla av energi, positiva, tar emot bollen och spelar passningar som vi själva hade velat ta emot. Ett inhopp där vi kommunicerar med varandra och kämpar. Kämpar allt vi kan för att i slutändan stå där som en inhoppare som gjorde skillnad för laget, mänskligheten och en bättre värld. Naivt? På ett sätt kanske men det handlar inte om höga krav på vårt Sverige. Det som förväntas av oss är exakt samma som förväntades av oss när vi var sju år gamla och spelade vår första fotbollsturnering: Vi ska bara göra så gott vi kan!



ekenskreativa.blogg.se

går på känsla

RSS 2.0