TRYNE
I förrgår skrev jag en tweet, en av 4563 st för att jag tröttnade på att människor talar om för oss hur vi sköter vårt jobb. Jag fick många reaktioner, från alla möjliga håll. Meddelande om att jag har fått en dålig uppfostran och att jag är ohyfsad. Meddelanden om att jag måste be om ursäkt till Lennart Johansson. Och jag tänker att om folk skriver så har de inte förstått någonting i överhuvudtaget. Det krävs ett förtydligande med fler än 150 tecken. Läs gärna klart. Läs så kommer du förstå att jag inte vänder mig mot kritik av prestationen som folk har sett. Tvärtom, jag tycker också VM var skit. Jag tycker också att spelare underpresterade men jag blir förbannad när folk kritiserar vardagen som de aldrig har sett och ännu mindre vet något om.
Låt mig ta en liknelse med ett annat yrke eftersom damfotbollen just nu är så laddad att varje uttalande från en tjej som spelar fotboll viftas bort som en blåtå.
Jag kan säga till en musiker: din låt är skit!! Det har jag såklart all rätt att tycka. Jag kan såga låten, hela musikstilen om jag vill. Såklart kan jag det, helt okej, fritt fram! Problemet uppstår om jag sedan fortsätter:
"Jag tror inte att du använder rätt teknik när du skriver dina låtar, jag tror inte att du vill göra det här med musik på riktigt, har du verkligen lyssnat på din musiklärare?"
För att dra liknelsen med Johansson uttalande fullt ut blir det: ALLA kvinnliga musiker jobbar på fel sätt när de skriver sina låtar och när de skapar musik. Vill kvinnliga musiker verkligen vara musiker?
Att Jag är en människa som har varit eller är i en maktposition inom branschen, en person som citeras i media, en person som tas in av massa unga småtjejer och killar gör att jag påverkar. Jag påverkar och tillsammans med andra skapar jag en bild för de tjejerna och killarna , skapar deras sanning, den som de växer upp med. Så länge den sneda sanningen målas upp så kommer damidrottare Aldrig accepteras fullt ut! Varje enskilt uttalande gör att vi backar ett steg. Varje enskilt uttalande gör att tjejerna och killarna på dagis tvingas vänta extra länge på att förstå att allas fotboll är lika mycket på riktigt. På samma sätt som varje uttalande i motsatt riktning (t.ex Van Persies, Beckhams, Obamas, Özils under detta VM, se bilderna nedan) skickar synen på damfotbollen i deras länder i raketfart mot likhet. Likhet i barns möjligheter till att bli vad de vill när de växer upp. Likhet i barns möjligheter att förverkliga sina drömmar om att bli fotbollsproffs. Även om man som jag, växer upp som tjej.
När jag var 6 år gammal sa jag att jag skulle bli fotbollsproffs när jag blev stor. Hade min sanning skapats av andra än mina föräldrar hade jag aldrig varit fotbollsproffs idag. Alla andra sa nämligen att det inte var möjligt. "Det finns inga tjejer som är proffs". Pappa och mamma sa "du kan bli vad du vill, din fotboll är lika viktig som killarnas".
Jag är mina föräldrar evigt tacksam för att de gav mig den rätta bilden och därför brinner det i huvudet när jag ser hur barn, idag 30 år senare, fortfarande matas med en skev bild av vuxna. När jag ser det så känner jag ansvar för att sätta ner foten och skrika: HALLÅ!! Helvete, nu skickar ni ut fel bild igen!!"
Ankan Parmström skriver om ömma tår. Ja, kanske är det så att det är en öm tå fast det känns mer som ett ömt hjärta. Det är nämligen i hjärtat jag har min fotboll och det är när folk trampar på mitt hjärta som jag twittrar ut:
TRYNE!!
Finns det något mer än att bara sprida detta, man kan göra för att hjälpa till att locka folk till matcher och träningar?. Jag går redan på alla matcher jag kan gå på och försöker ta med mig vänner så ofta som möjligt.