När jag var sex år gammal sa jag att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien och spela i landslaget. Min dröm om landslaget har plockat fram det bästa ur mig på många sätt. Jag har tränat som en galning, jag har alltid varit motiverad och jag har kämpat mig tillbaka efter fem år med skador och rehabilitering. Jag har givit allt för de lag jag har spelat i, delvis av egoistiska skäl, för att jag vet att om laget mår bra och är bra så har jag större chanser att lyckas. Jag har fått resa över hela världen, vunnit matcher tillsammans med spelare som har varit som en andra familj. I 26 år har jag fått uppleva mitt liv tack vare att jag har följt min dröm om landslaget. Jag har träffat människor. Vilka människor! De finaste och bästa människorna man kan önska sig. Människor som har varit en del av min vardag , som fortfarande är en stor del av mitt liv. Det liv som jag tackar drömmen för.

Med drömmen har det kommit krav på mig själv. Jag har aldrig tänkt på det som krav, det har bara känts naturligt att löpa extra löpningar varje försäsong, att sitta och titta på min tumme för att träna upp ögat, att göra rörlighetsövningar två timmar varje dag för att optimera prestation, att träna rehab fem timmar per dag under mina fem år som skadad, att analysera alla mina matcher och att hela tiden söka efter nya sätt, ny forskning som kan optimera min prestation. Jag har älskat den resan. Jag har älskat att optimera men för ett en tid sedan fick jag en insikt som jag inte kan blunda för. 

Jag orkar inte mer. Jag har gjort allt för att nå landslaget. Jag har gjort lite till men livet ville annorlunda. Det var inte meningen att jag skulle nå hela vägen fram. Det var resan som var målet och min uppgift var att visa på vinsten med att våga drömma.

Jag gjorde en sista satsning i höstas. Året innan hade jag varit skadad och borta från fotbollen i 1,5 år. Jag gick in i satsningen medveten om att jag inte hade råd att missa en enda träning. Kort därefter skadade jag höften och kunde inte ta ett löpsteg på 10 veckor. Kroppen gav upp. Ytterligare en gång fick jag kämpa mig tillbaka för att hålla mig flytande, inte för att ta nästa steg i min utveckling. När de andra lassade på vikter och höjde sig fick jag jobba stenhårt för att klara av att lyfta min egen kropp. Precis som jag har gjort tidigare ,under de fem år som jag har slitigt med rehab, långt ifrån fotbollsplanen. Enda skillnaden var att den här gången så tappade jag lusten.  

Jag orkar inte längre dubbelarbeta. Att göra det extra för att hålla mig flytande och sen det extra extra för att optimera. Jag vill bara hålla mig flytande. Jag orkar inte jaga prestation längre, jag vill bara spela för att det är gött, på en annan plats, i ett annat land.

Jag har alltid trott att det modigaste man kan göra är att följa sin dröm. Aldrig tänkt på att det krävs ännu större mod för att våga släppa taget om en dröm och låta en annan ta vid. Att se sig själv i spegeln och säga ”jävligt bra jobbat! Du gjorde allt. Du gjorde lite till. Och du höll ut i 26 fucking år. Det är dags att bli fri nu! 

Det känns skitsorgligt. Hej då drömmen om landslaget , ha det gött! Det blir tomt och jag kommer säkert känna mig vilsen i början när jag inte har ljuset från den blågula tröjan som leder mig. 

Jag blir smärtsamt medveten om att jag inte längre har någonting att ge eller hämta i den miljön jag befinner mig. Att fortsätta här utan drömmen vore att fortsätta utan drivkraft. Att gå till jobbet och hämta ut lönen, att vara där men utan att optimera, det är inte jag. Det kommer aldrig bli jag och det hade inte varit schysst mot någon, varken klubben jag representerar , mina underbara lagkamrater eller mig själv. Efter 26 års kamp är jag skyldig mig själv mer än så. Jag är skyldig mig själv att låta min andra dröm ta vid. Den drömmen som under 26 års tid har fått stå åt sidan och sett på när jag likt en galen människa har riktat allt mitt fokus mot landslagsdrömmen. Den drömmen som är att spela fotboll utomlands.

Jag känner mig egoistiskt för att jag vill lämna ett lag mitt under säsongen men jag vet innerst inne att det är det bästa för alla och att det inte skulle vara bra för någon att ha en ek utan drivkraft. 

Jag vet att jag lever på lånad tid. Efter senaste knäskadan sa de att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till fotbollsplanen. Jag vandrar runt som på ett minfält och är tacksam för varje vecka som jag kan spela fotboll. Kanske håller kroppen en månad till, kanske håller den i ett par år. När den går sönder och det är slut vill jag känna att jag har släppt mig själv fri. Och att jag har följt de drömmar som jag vill följa. Att jag har fått upplevt det jag vill uppleva. Jag är redo för ett annat land, hoppas utlandet är redo för mig!