Jag gillar Simon Banks texter, inklusive  dagens krönika http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article21002580.ab  Det väcker hopp när man deltar i skallgångskedja efter lösningar och någon plötsligt ropar ”vi har hittat dem!” Men det finns delar som Bank har glömt att ta hänsyn till , faktorer som jag tror och hoppas att de som jobbar dagligen med utvecklingen av svensk damfotboll är medvetna om.

Bank skriver att svensk damfotboll måste öppna sina ögon och förstå vad som händer. Hade det varit så enkelt hade svensk herrfotboll förstått vad som hände för 30 år sedan och därmed undvikit att bli ifrånsprungna av engelsmän, fransmän, spanjorer, brassar, tyskar och alla andra med två plus ett ben. Hade det räckt med att ”förstå vad som händer” hade jag kanske haft sällskap av en svensk hejarklack och ett svenskt klubblag under herrarnas Champions Leaguefinlaen på Olympiastadion i Berlin för några veckor sedan.

Så, det räcker inte med att förstå vad som händer. Det räcker inte med att titta på andra och försöka göra likadant. Att på tisdagen imponeras av USA och säga att vi behöver Amerikansk attityd. Att på onsdagen drägla över Frankrikes ungdomsproffsskolor för att sen ägna torsdagen åt att sukta efter Tysklands organisation. Omvärldsperspektivet är en förutsättning men nyckeln till att hitta sin egen väg och att utveckla den befintliga är mer komplex. Det handlar om att vi som organiserar, tränar, utvecklar och sparkar på den svenska damfotbollen ska förstå oss själva. Vår identitet. Det handlar om att vi ska göra det tillsammans.

Men det är väl en självklarhet? tänker du som inte har speciellt bra inblick i svensk damfotboll. Sanningen är att vi idag inte ens kommer överens om vad som är våra styrkor och vad som är våra svagheter. Förbund och klubbar sitter i samma båt men styr den ofta åt olika håll. 

Bank skriver att Frankrikes landslag har haft rätt mycket större nytta av PSG och Lyon än vad Sverige har haft av Rosengård och Tyresö. Omöjligt att mäta men jag konstaterar att Sveriges startelva mot USA innehöll åtta spelare som antingen spelar eller har spelat för Malmö/Rosengård eller Tyresö. Nej, kopplingen till nyttan är kanske inte lika tydlig som i den franska modellen men det är inte alltid ungen som räcker upp handen flest gånger som är smartast i klassen. 

Av alla tusentals instagramquotes finns det ett som jag ständigt blir påmind om när jag är i utvecklingsprocesser med lag och organisationer:

”If you wanna run fast, run alone, if you wanna run far, run together”

 Mina vänner, det är inget hundrameterslopp svensk damfotboll har framför sig, det är ett ultramarathon. Vi behöver varandra längst vägen och vi behöver ALLA. 

Så: Riv avspärrningarna till mixed zon. Det där löjliga plastbanden som fladdrar i vinden och som förpassar media till åskådarplats. Som försvårar deras arbete, spelarnas arbete och bromsar damfotbollens utveckling.

Flytta på staketet som håller publiken utanför. Gör dem delaktiga och bjud in dem via sociala medier, möten och personlig kontakt! Bjud in dem och få dem att stanna!

Viktigast av allt: Riv muren mellan förbund och klubbar. Den muren som hindrar oss från att se oss själva och våra behov. Muren som idag delar upp i öst och väst, skymmer sikten och omöjliggör den gemensamma resan, förståelsen för att vi är ett. 

Det krävs att vi alla tar ett första steg och närmar oss varandra. Bredda vägen om det behövs och låt oss starta vår gemensamma vandring, på vår gemensamma väg, mot det redan tydliga, gemensamma målet!

Vi behöver inte packa samma matsäck eller ha likadana reskläder , alla gillar olika men se till att fylla väskorna för det kommer bli en j-a resa, kantad av konflikter och utmaningar. Packa ledarskap, ideér, samarbete, ja packa allt du vill men framförallt: lämna prestigen hemma. Det kommer inte ske friktionsfritt, åsikter om riktning kommer och skall gå isär men vill vi framåt, uppåt med svensk damfotboll så har vi inte råd med onödiga stopp. Vuxna människor som blir griniga när saker inte går deras väg. Som likt sexåringar rymmer in i skogen och sätter sig på en sten och tjurar när de inte får som de vill. Vuxna som flyr ansvar, skyller på andra istället för att se och förstå sin egen roll i helheten. Allt det där måste vi lägga åt sidan. Klarar vi av det är jag helt övertygad om att vi på sikt skapar förutsättningar för svenska klubblag och landslag som kan hävda sig bland de bästa i världen.